Den senaste tiden har jag följt rapporteringen om PostNords missnöjda kunder. Brev hamnar hos fel personer, brev hittas vid soptunnor och brev försvinner spårlöst. Det känns som en aldrig sinande ström av berättelser om viktiga brev, och även paket som inte kommit tillrätta.
Tidningarna skriver spaltmeter om kunder som rasar mot PostNord. Kunder berättar om samtal med brevbärare som sagt att de vet om att posten lagts i fel brevlåda. Det tycks som om brevbärarna inte bryr sig, utan rycker på axlarna. Jag har själv ringt till Kundtjänst när jag fått grannens post, och har då fått till svar att det kan ha varit en annan postleverantör som gjort fel. Det känns inte som om kundtjänst tar klagomålen på allvar.
Jag deltog för några månader sedan på ett event dit ”goodie-bags” hade beställts till deltagarna, men presentpåsarna kom på villovägar ett par veckor. Trots god framförhållning och flera samtal till PostNord kom paketen inte tillrätta förrän långt efter eventet och fick då skickas till deltagarna. Det var otroligt ledsamt för alla som hade jobbat med att få fram fina presenter till deltagarna, och så förtog det en del av upplevelsen på eventet att presentpåsarna inte fanns på plats när deltagarna kom dit.
PostNords VD svarar Aftonbladet att en lång bit över 99% av breven har levererats inom tre dagar. Jag undrar hur de kan mäta försvunnen post, då mottagaren inte alltid vet att ett brev är på väg. Den som väntar på post kanske inte heller vänder sig till PostNord, utan till avsändaren för att be dem skicka på nytt. Att 95% av alla brev under 250 gr ska komma fram inom två dagar tycker PostNords ledning är för mycket begärt.
PostNord drog in handdukarna, ni svettas inte
Parallellt med rapporteringen om missnöjda kunder kommer allt fler rapporter om missnöjda medarbetare. Smålandsposten skriver om hur PostNord drog in tillgången till rena badlakan, som brevbärarna tidigare hade haft. Trots att arbetsmiljöverket föreskriver att handdukar ska finnas tillgängliga för anställda med fysiska jobb så meddelade PostNord att de får ta med sig egna handdukar enligt Smålandsposten.
”Är ett jobb smutsande och svettdrivande så ska det enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter finnas både rengöringsmedel, tvätt- och duschplatser och handdukar eller torkanordningar.
Men hittills har PostNord vägrat lägga fram rena badlakan.
Vill de anställda duscha på jobbet får de ”ombesörja att ta med egen duschhanduk” som företaget skriver i sitt svar.”
Brevbärare sparkas efter 40 år
Sveriges Radio och flertalet tidningar skrev om brevbäraren Tommy som blivit avskedad för att han inte har körkort.
”Facket och kollegor protesterade. Han har epilepsi och kan inte ta körkort, men han kan utföra sina arbetsuppgifter.”
Det har han, enligt uppgifter i media, gjort i 40 år. Hur kan ledningen behandla medarbetare så empatilöst och sedan förvänta sig lojalitet och hög servicenivå från de som är kvar? Att han nu har fått jobbet tillbaka, efter mediers rapportering om den orättvisa behandlingen, kommer knappast få övriga medarbetare att känna sig trygga i sina tjänster. Alla kan ju inte få medias uppmärksamhet vid orättvisor. Det måste komma inifrån, uppifrån, att vilja behandla medarbetare med respekt.
Hur många har varit på en och samma arbetsplats i 40 år?
När den som av kollegor upplevs som kompetent, lojal och en juste medarbetare måste lämna så känner sig de som får stanna osäkra och mår dåligt på jobbet. Många ser sig om efter ett nytt jobb, medan andra känner sig paralyserade och tappar lusten både till jobbet och till att söka nytt. Idag har ”Employer branding” blivit ett modeord. För mig handlar employer branding om att skapa en arbetsplats som är så attraktiv att medarbetarna talar väl om sin arbetsplats, att de som lämnat kan tänka sig att komma tillbaka efter att ha fått nya erfarenheter någon annanstans och att såväl medarbetare som f.d. medarbetare rekommenderar andra att söka sig till arbetsplatsen. Det är så otroligt viktigt att jobba inifrån ut. Engagerade medarbetare ger nöjda kunder!
Har PostNords ledning ingen förståelse för att även de medarbetare som är kvar påverkas?
Parallellt med mina studier jobbade jag som bemanningskonsult på Adecco. Via Adecco hoppade runt mellan olika arbetsplatser, vilket jag trivdes bra med men jag fick också uppleva många omstruktureringar och nedskärningar. För mig som bemanningskonsult var det inte så tungt, jag var sällan kvar på en arbetsplats längre än några veckor så jag hann inte få så djupa relationer till mina kollegor, men jag minns hur det var för de som var kvar efter nedskärningar. En gång var jag på ett stort bensinbolag där en stor andel av personalstyrkan hade fått lämna företaget några månader tidigare. Jag var där några veckor under sommaren. Solen sken och flera medarbetare var på semester. Men på fikarasterna var det inte semesterplaner eller semesterupplevelser som diskuterades. Istället handlade det ofta om vilka som ännu inte hade fått jobb efter sex månader hemma, hur få det var som hade hittat ett nytt jobb de trivdes med och så fanns en djup oro hos de som var kvar att senaste nedskärningen av personal inte var den sista. Många frågade sig vilka andra jobb som skulle passa, om de hade rätt utbildning och rätt erfarenhet. Vissa hade jobbat upp sig inom organisationen och var rädda att inte kunna få något liknande på ett annat företag då de saknade de formella kraven på högskolestudier. Andra frågor kretsade kring hur ett nytt jobb skulle passa in med familj, barn eller andra levnadsförhållanden som den nuvarande arbetsgivaren hade kunnat anpassa sig till. Det är många pusselbitar som ska på plats. Självförtroendet hade för flera av mina kollegor sjunkit till botten. Många hade jobbat på samma företag sedan de tog studenten, och rädslan för det okända var stor hos dem. De hade självklart svårt att förstå hur jag kunde hoppa från en arbetsplats till en annan, men för mig fanns det en trygghet i att jag varit anställd först hos Olsten Personalkraft och sedan följt med till Adecco när Olsten köptes upp. Jag hade olika arbetsplatser, men samma arbetsgivare.
Medarbetare som inte känner sig uppskattade söker nytt jobb, tappar lusten för sina arbetsuppgifter, protesterar genom att inte göra sitt jobb eller till och med sabotera. Det här hör den som pratar med människor som jobbat i organisationer där det har skurits ner på personal om och om igen. Lojaliteten mot företaget försvinner till slut. Om PostNord bryr sig om att uppfylla regeringens mål och få nöjdare kunder så måste PostNord börja ta hand om sina medarbetare.
