Idag är det internationella kvinnodagen, vilket uppmärksammats på olika sätt. Allt fler kommersiella aktörer tar tillfället i akt att öka sin försäljning genom olika jippon.
Behövs internationella kvinnodagen?
I mitt Facebook-flöde såg jag en diskussion om internationella kvinnodagen är överflödig nu när vi är så mycket mer jämställda än på 1950-talet. Frågan som ställdes var om dagens feminister vill bli jämställda, eller få förmåner på grund av kön.
Olika priser = diskriminering?
Om ett museum har dyrare inträde för mön än för kvinnor, är det diskriminering? Det beror på hur man ser på det. Idag tjänar kvinnor i genomsnitt ca 80 procent av vad män tjänar. Ur det perspektivet skulle man kunna hävda att allt är dyrare för kvinnor än för män. Nu är det ju inte så att alla män tjänar mer än alla kvinnor. Det finns också andra grupper vars löner är lägre på grund av diskriminering.
Index-lön
Visst skulle det vara härligt om man kunde ha index-lön och index-priser. Tjänar du så över index så betalar du mer än genomsnittspriset, tjänar under index betalar du mindre. Tyvärr fungerar det oftast omvänt, den med mest ekonomiska resurser har ofta ett starkt förhandlingsläge och kan pressa priser.
Pruta i märkesbutik
Efter gymnasiet jobbade jag i en butik som sålde franska märkeskläder. Vissa kunder hade sparat i månader för att kunna köpa en fin klänning inför ett dop, bröllop eller någon annan högtid. Eftersom de bara handlade en gång fick de ingen rabatt. Många av dem skulle heller aldrig drömma om att gå in i en märkesbutiker och fråga om rabatt. ”Det är ju inte som att gå till marknaden, dör man kan pruta” har jag ofta hört. Jo, det är precis vad de som har pengar gör. De prutar och förhandlar: mängdrabatt, stammisrabatt, skrädderitjänster på köpet och allt vad man kan komma på. Rättvist? Nej, inte alls. Tyvärr.
Internationella kvinnodagen – inget jippo
För mig handlar inte internationella kvinnodagen bara om ojämlika löner. Det handlar om att kvinnor inte har samma förutsättningar som män. Inte bara på jobbet, utan också i vardagen. Ansvaret att inte bli våldtagen läggs fortfarande på kvinnor: undvik att bli för full, visa inte för mycket av benen och ha inte för djup urringning. Tänk på vilka du umgås med, lita inte på att du kan gå hem själv med en eller två killkompisar. Se till att någon går med dig hem, eller prata med någon när du går hem och så vidare och så vidare. Männen kan springa runt barbröstade i shorts, stupfulla om de så vill. De kan hamna i slagsmål, eller bli misshandlade. Går det att jämföra med att bli våldtagen?
Män måste ta ansvar
Vi måste alla ta ansvar, vi måste alla uppfostra pojkar att respektera flickor. Det är inte okej att knuffas och bråka, oavsett om man är kär, vill ha uppmärksamhet eller är arg. Det är inte okej med ”omklädningsrumssnack i Trump-stil”, oavsett om där finns kvinnor eller inte. Här ligger ett stort ansvar på män att reagera på andra mäns ”skämt”, att ifrågasätta och säga ifrån.
Lång väg kvar innan vi uppnått lika villkor
Jag kan hålla på i evighet, vi har otroligt långt kvar även om mycket har ändrats. I det här inlägget har jag inte ens nämnt icke-cispersoner. Uppdelningen i män och kvinnor är fortfarande en djupt inrotad norm. De som inte identifierar sig som man eller kvinna osynliggörs, många gånger omedvetet. Vi pratar och skriver som vi är vana att göra. Det tar tid att ändra vanor. Jag har en lång väg kvar, men jag jobbar på det.
